mainmenu Contact Press Shop Records Tour About Triakel Biography triakel.de

english | swedish

Krönika av Annika Norlin, journalist och musikant
med artistnamnet Hello Saferide 

Som svensk är man en lat idiot. Vi köper skivor med Bob Dylan eller Mary J
Blige eller Britney Spears och njuter av att vältra oss i vad någon tvärs
över Atlanten känner när de är ledsna eller glada.
Aldrig har det slagit oss in att farmors farmor kanske var ute efter precis
samma kick. Trots att hon bodde i en skruttig bondgård i en liten by i
Jämtland måste det ju ha funnits humor och kärlek där också. Och musik.
Och när min kompis idag surar över att alla killar hon träffar är idioter
kan man ge sig på att samma problem fanns för hundra år sedan.

Alla gossar äro klara som en dag,
Huru skall man det besinna.
När de bliva gifta blir de skräp ändå,
Sällan vill de vara hemma.
Ty de slita skor dit som hålles krog
Uti sus och dus taga de sig rus
Supa brännevin tills de ser ut som svin
Ja ack vad uselt är att ha en sådan kär
Bättre är att ensam vara

Det är en polska efter Anna Lovisa Johansson i Halland och den ultimata
singelsången. Att det fanns sådana här grymma, roliga texter med sådan säll musik till visste jag knappt alls. Hade inte tänkt på det. Trodde väl att
folk bara sjöng psalmer. Eller att de inte sjöng alls, bara eftersom korten
är svart-vita och alltid föreställer folk som står och skördar.

Då är det tur att det finns människor som medlemmarna i Triakel. Som orkar. Som vill. Som vet att om man bara engagerar sig och letar upp de här
sångerna är det värt all möda. Som hittar sångerna och spelar in dem, som
åker ut och spelar upp dem. Och som får historielösa människor som mig själv att förstå - och att vilja veta mer.
Svåråtkomligt? Knappast. ”Födelsedagsfesten”, en visa om en bonde som fyller 50, är minst lika catchy som vilken Max Martin-produktion som helst.

Och ta ”Lejonbruden”, ett fantastiskt skillingtryck om Selma, dottern till
en lejontämjare. Selma tvingas gifta sig med en man hon aldrig träffat.
Karln står och väntar medan hon går in till sin bästa vän lejonet för att
säga adjö. ”Åh, så vackert”, tänker man och myser.
Sedan kommer näst sista versen:

Och lejonet rasar i fängslande bur
Vill Selma försvara men vet inte hur
Ett rytande skallar, barmhärtige Gud!
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Lejonet dödar Selma för att hon inte ska behöva gifta sig med den obehaglige främlingen, alltså.
Och du rycker till.
Hupp. Vad var det som hände egentligen?

Det här är musik som är grymmare än all gangstarap från den lägst belägrade källaren i Bronx. Och den är hårdare än all trash metal från vilken
skrikande långhårig man i skinnbyxor som helst.
Grym och hård, för ingenstans avslöjar musiken Hur Man Ska Känna. Du får
välja själv. När Selma dör trampar Janne tramporgel vidare i samma takt,
Kjell-Eriks fiol färgar och smyckar och Emma sjunger rakt ut, rakt fram.
Och precis där har vi det allra finaste med Triakel. Det är förmågan att
faktiskt ställa sig i bakgrunden av sångerna, att förhöja och försköna men
aldrig förklara.
Tramp, tramp.
Gnissel, gnissel.

På radion spelas en låt som går ungefär så här:
Oh yeah, down baby
Wanna get down oh yeah baby down.

Det lyssnar vi på.
När det finns hits från hundratals år som bara väntar på att få ösa ångest
och längtan och underliv över oss.
Och Emma sjunger om en kvinna som älskade någon hon aldrig fick, som längtar efter döden för att få slippa undan sin plåga, men också för att straffa väninnan som svek:

Adjö min far och adjö min mor
Adjö min syster och lilla bror
Adjö lev väl ostadig vän
Vi träffas åter i himmelen.

Och faktumet kvarstår: som svensk är man en lat idiot.

annika
Foto: Pär Olofsson

"Det här är musik

som är grymmare

än all gangstarap från den

lägst belägrade källaren i

Bronx." 

triakel.se